Simon Khalaf och Khaled Elhakim, kände ingen av dem men man visste vilka dom var. Gick dock i samma skola som  Khaled på Tidan, tror han gick där 2 år eller något och har många minnen av att se honom ute på fotbollsplanen och köra sin grej. Kommer också ihåg att jag såg upp till honom, man kan väl säga att jag hade en enorm respekt för honom och hans kompisar.

Det jag tänker mest på kring detta är alla människor som stod dom nära, familj, vänner och släkt. Allt var ju så oväntat och jag kan knappt tänka mig hur det måste riva i hela kroppen. Att aldrig hinna säga "hejdå" på något sätt måste vara en helt sjuk känsla.

Åkte förbi olycksplatsen igår och det var så många ungdomar som stod där, tände ljus och placerade blommor i mängder. Man läser lite på internet och verkligen inser hur många människor som känner en sjukt stor saknad. Jag kan inte säga att jag sitter och gråter för att två fina grabbar är borta (med tanke på att jag inte kände dem). Jag gråter för att se all sorg som lägger sig som ett stort duntäcke över Skövde, det är tecken på att vi har förlorat två killar som gjorde folk till det bättre.

Vad jag också förstått det så stod just dom här två riktigt nära varann och jag är helt övertygad om att dom knäpper en bärs eller två på en mycket bättre plats, tillsammans.

Det är helt galet hur världen bara kan vända upp och ner på tillvaron, helt utan förvarning.

Tänder ett ljus för er ikväll och för de som har det riktigt tufft utan er.