Timmar svävar förbi men ingenting verkar bli riktigt som man har tänkt sig. Ibland undrar jag om jag faktiskt finns, om jag sitter där jag sitter, om jag ens skriver det här inlägget. Men det är väl självklart? Att jag existerar...Eller?
Det går inte att springa från all vrede, den kommer ändå ikapp en. Här och nu, på språktillvalet.
Du finns där, bara några meter bort. Någon jag litade på men också någon som visste hur man verkligen sårade en person.
Jag kommer inte komma över det du gjorde mot mig, jag kan lägga det åt sidan, för det kan jag göra med allt. Men som sagt, allt kommer ikapp en tillslut.

Jag tror att allt är helt okej annars, det går som det brukar göra ungefär. Jag orkar inte riktigt bry mig om saker som snurrar i mitt huvud, eller saker som händer över huvudetaget. Jag vill bara veta vad jag har gjort, inte mot en enda person, utan mot allmänheten.



Sandra Talk:
Jag antar att hon sitter i skolan, jag har ingen aning om vad hon ska hitta på idag eller så. Men funderar på att träffa henne i stan sen. Jag har inte fått någon vidare hjälp med vad jag skriva riktigt. Men tänkte berätta ett roligt minne iaf, dock inte just nu. Är lite tom i huvudet så. :D

Men yeye, tack till alla läsare. Pööössss!