Tobias gjorde slut i Fredags, det känns så jävla overkligt. Jag var så redo att satsa allt och lite till.
Allt är åt helvete, skolan, vänner och ah... allt. Just när jag behövde kärlek som mest så togs den ifrån mig.

Livet är som en bergochdalbana. Ena stunden ligger man i en hög backe. Det pirrar i magen och allt sker med ett leende på läpparna. Andra stunden har man kommit ner för backen och det roliga är över, det vänder på något sätt. Sen kommer nästa uppförsbacke och samma sak händer igen. Sen håller det på så, vare sig man vill eller inte.

Jag vill inte sitta här...Jag vill springa, springa och springa. Efter att ha sprungit i 10 minuter känner man en viss tillfredställelse. Men det räcker inte, kanske för stunden men inte i längden. Jag vill springa iväg, fly från det mörka och tillbaka till det ljusa, jag trivdes så jävla bra där. 

Tack till Denice, Natalie och Sara som har ställt upp hittils. Tack för att jag kan snacka med er och för att ni har gett mig en del tid i eran vardag dom här hemska tre dagarna.

Jag uppskattar att bara sitta och snacka, prata ut och fälla en del tårar. Men ibland räcker inte det. Det måste ske förändring också.

En aning deppigt inlägg blev det här, men jag känner mig inte speciellt uppåt nu alltså. Och ja, jag stänger av mig själv ett tag. Iallafall den pratsamma Alicia, för hon är inte så enormt tillgänglig atm.