Älskar att se dig skratta, älskar att se dig lycklig. Att se dig nedstämd gör mig så förvirrad, frustrerad och helt bortkommen. Jag hatar att du tror så fel, jag hatar att mänskligheten sviker.

Jag kan inte säga mer än förlåt för det jag gjorde, jag har sagt min sanning och du har rätt, den är illa nog. Men jag skulle aldrig göra dig så illa som att gå så långt som andra säger. Jag hoppas du vet det, för vi vet ju egentligen vart vi har varann.

Det snurrar i mitt huvud, kan inte sova längre, vill inte sova.

Jag önskar jag kunde göra så mycket mer, trycka ner alla på marken som förstörde början på min gymnasietid och det vi hade.

Den där lyckan jag tycker om att se hos dig är nu mera på avstånd, och jag antar att jag får leva med det.